Gibbon rehabilitation project
Vet inte riktigt var jag skall börja…
På 90-talet, närmare bestämt 1993 var första gången jag var i Thailand. Jag hade en bestämd åsikt; och det var att vägra barer som hade apor som ”husdjur”. Trots det såg vi väldigt många små söta apor från gatan
Jag har alltid älskat just apor och fick veta att det startats ett projekt i djungeln för att ta hand om apor som vistats i fångenskap för att återanpassa dem till naturligt liv.
Gibbon rehabilitation project! Jag blev omedelbart en sponsor och har följt arbetet på avstånd sedan dess. Igår fick jag äntligen möjlighet att besöka dem och se arbetet de gör (volontärarbete som finansieras enbart med gåvor)
Små baby-gibbons sitter mer eller mindre ihop med mamman tills de är 6 år gamla. Tjuvjägare skjuter hela familjen och när de ramlar ner från trädtopparna hoppas de att ungen klarar fallet. 1 av tre ungar gör inte det, vilket innebär att man i snitt skjuter tre familjer för en unge….
Ungen med dygnsrytm att sova från kl 16 drogas för att hålla sig vaken på kvällar i barer och fotas med turister (numer strängt förbjudet och ses sällan här). När ungen blir könsmogen blir de ofta lite aggressiva av naturen. Då vill barägare eller folk som har dem som husdjur inte ha dem längre. De lämnas utan att kunna överleva i naturen.
Gibbon rehabilitation project tar in aporna, undersöker dem (de kan ha allt från hepatit till AIDS) och när de är friskbedömda placeras de i stora burar högt upp i trädtopparna där deras naturliga miljö är. De har tillgång till massor av olika redskap för att leka och träna upp svingen i sina långa armar.
Ofta placeras en hona och en hane i burar bredvid varandra för att se om de kan fatta tycke för varandra. Här är dock ett stort problem då gibbons är väldigt petiga med val av partner. De tar inte vem som helst eftersom de sedan lever precis som människor livet ut med kärnfamilj.
Ju mer anpassad apan blir desto längre bak och upp flyttas dem för att undvika att se människor.
När de har kommit långt i sin återanpassning och hittat sin partner väntar man på att det skall komma en liten unge. Mamman är dräktig i sju månader. Sedan ammas ungen i två år.
Först när en familj bildats vågar man flytta dem till sin naturliga miljö utan burar i djungeln i ett ”tomt” territorium. Volontärerna sover på hängmattor nedanför i månader och glesar ut födan för att de skall lära sig hitta föda själva.
Varje familj tar flera år att återanpassa…
Jag lovade Mikael som volontärarbetar varje vinter sedan 2009 att skriva om detta på bloggen och håller självklart mitt löfte!
Så imponerad! Och så rädd (för ormar)
En av de bästa dagarna på länge!
och.. ibland kommer någon apa tillbaka till lägret från djungeln både en, och två och tre gånger. Som Mikael säger; all inclusive kan vara svår att motstå ????